Definitioner och differentierande arter

För att skilja kalkbarrskogar från ordinära barrskogar av låg- eller högörtstyp ska ett antal skiljearter förekomma enligt en lista (Johan Nitare 2004). Många indikatorarter är lundväxter som har sin huvudsakliga förekomst i sydliga lövskogar och lundar på brunjord. En annan grupp av arter är de som växer i fuktiga-blöta sumpskogar och som växtekologiskt hör hemma i kalkrika myrar och rikkärr. Den tredje gruppen med ljusöppna skogar på torra kalkrika marker har däremot en en stäppartad lågörtsvegetation som också påträffas i det öppna kulturlandskapet eller i bergs- och klippområden. Den senare gruppen förekommer mest i sydöstra Sverige, t ex på Gotland. Ett antal känsliga myccorhizasvampar som t ex violgubbe, grantaggsvamp, grangråticka, blå taggsvamp, gul taggsvamp, raggtaggsvamp, dofttaggsvamp, bitter taggsvamp, blåfotad taggsvamp, fjällig grantaggsvamp, koppartaggsvamp, brödtaggsvamp, svartfjällig musseron och brandmusseron är viktiga skiljearter.

Bland kärlväxterna kan nämnas trolldruva, lundskafting, strävlosta, skogskorn, skogssvingel, vispstarr, grönyxne, guckusko, liljekonvalj (rikligt el spridd), skogsnycklar, tibast, skogsknipprot, trådfräken, myskmadra, blåsippa (rikl. el spridd), spenört, vårärt, tvåblad, skogstry, kal tallört, nästrot, lungört, måbär, sårläka, kanelros, stinksyssla, idegran, olvon, skogsvicker och underviol.

Print Friendly

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =